Breaking free
Du spelar ett spel, leker med mina tankar och känslor. Vänder mig ut och in för att försöka få grepp om situationen. Mitt starka jag sviker mig, min fasad bryter du ner. Blir vilsen i mig själv och undrar vad du spelar på. Försöker hitta kontakten.
Jag gör allt för att få komma dig nära. Du har blivit en drog, jag blev beroende.
Vill ha dig nära när du är borta.
Försöker räta ut vad jag vill, vad du vill, vad vi håller på med. Trött på lekar, springa runt ljuset som ett litet barn som aldrig har bränt sig.
Finns du inte i mina tankar finns du i mina drömmar. Drömmer om dig nästan varje natt. Bearbetar jag, kämpar jag emot eller tillåter jag mig själv tanken på dig och mig? Det som jag intalat mig själv är förbjudet. Vill jag ha dig mer just för att det är förbjudet? Så många frågor och så lite svar.
Söker inom mig själv för att hitta svar. Följa min magkänsla. Magen säger nej men hjärtat säger ja.
Vad är jag rädd för?
"And I just can't keep living this way
So starting today, I'm breaking out of this cage
I'm standing up, Imma face my demons
I'm manning up, Imma hold my ground
I've had enough, now I'm so fed up
Time to put my life back together right now"
Duger, Duger Inte?
Vill gå min väg, vill att du ska vara stolt över mig. Känna din glädje över att jag finns i ditt liv. Det gör jag inte. Jag skulle lika gärna kunna tillhöra någon annan. Jag står och viftar och skriker, vill att du ska lyssna, att du ska se mig för den jag är och inte för den du vill att jag ska vara. Men allt känns förgäves, jag gör allt förgäves, du kommer aldrig förändra dig. Du kommer alltid vara du, du kommer alltid se allt ur ditt egna perspektiv. Jag kommer alltid vara den du vill att jag ska vara. Jag kan inte bryta ditt mönster, jag har försökt och försöker hela tiden men ingenting går in. Du lyssnar inte på någon annan än dig själv.
Det gör så ont när du inte ser mig. När du inte låter mig andas och få leva mitt liv.
Trying- Lifehouse
Känslor.
Det bubblar upp, kan inte hantera det. Det brister, blir för mycket. Kroppen skälper. Klarar inte av att hålla tillbaka. Försöker dölja men det går inte.
Du betyder så mycket.
Tårarna rulla ner för min kind, får ingen luft, hulkar för att jag inte ska bli kvävd. Det blir så starkt, en ny attack anländer. Kippar efter luft.
Det finns ingen som du.
Får inte fram några ord. Mitt hjärta slår, tårarna rullar och dem tänker inte sluta.
En glädjespridare, ett varmt leende, en ödmjukhet som inte går att finna hos många. En galen studsboll. Det är du.
Jag tycker om dig så mycket för att du är den du är.
Sluta aldrig med det!
U & Me
Seger!
Söndag.
Howie Day-Collide
Idag, just idag har jag för första gången suttit på min häst, min alldeles egna häst som jag har haft sen föl. Hon är idag 3 år, 4 efter årsskiftet.
Hon står idag hos en vän som ridit in henne och där hon håller på att utbildas, Tanken var att jag skulle utbildat henne själv, då mitt självförtroende sjönk och min tid försvann till "viktigare" saker bestämde jag mig för att lämna henne till någon som kunde utbilda henne. Det har funkat riktigt bra hos henne jag har henne hos nu.
Xena var riktigt liten som föl, hon hade en tuff start och ville inte lita på människor i första taget. Det tog nästan en månad för henne att acceptera att jag var runt henne och hennes mamma. Hon var livrädd. Tillslut, efter mycket tid inne i hagen och mycket tid spenderad på mamman så började hon komma fram av egen vilja. Hon har alltid varit liten och lite efter med allt. Det är inte förän nu hon har skjutit i höjd, lagt på sig och byggt muskler. Hon ser ut som en häst, äntligen. Haha.
All min lediga tid spenderade jag i hagen, boxen, stallgången eller på promenader med Xena. Hon har alltid varit väldigt framåt, nyfiken, vill vara med överallt. Sitter nästan i knät på hovslagaren för att få se vad det är han gör. Jag började tidigt med promenader, vänja henne vid att ha sadel och lite träns. Det gick jättebra. Tills jag gick i 3:an på gymnasiet, jag orkade inte vara hemma. Det var det året mina föräldrar separerade. Jag ville inte se dem, ville inte bli påmind om den "lyckliga" tiden. Jag behövde vara i min avgrund. Under den tiden tappade jag Xena helt och hållet. När jag den sommaren skulle börja jobba med henne igen litade hon inte alls på mig, jag hade övergett henne och nu var det payback time. Jag blev överkörd, tappade greppet, jag blev rädd för min egna häst som jag hade haft en sådan otrolig kontakt med. Det gjorde ont, tog lång tid innan jag erkännde för mig själv och för andra att jag inte vågade hantera henne. Vintern gick och nyår kom.. Jag hade fortfarande inte börjat med henne.. Tillslut bestämde jag och min vän att hon skulle till henne. Där har hon varit sen dess. Från den fula ankungen till en svan, det är den förvandlingen hon har genomgått. Idag är hon nog världens snällaste treåring.
Jag älskar min häst, hon är så oerhört unik, hon älskar att bli riden, pysslad med eller vad det än nu är man gör med henne. Bara hon får vara med så är hon nöjd. Länge har jag stått på valet eller kvalet till att sälja henne. Mest för jag trott att jag aldrig skulle kunna rida henne. Dock, idag vann jag en seger, en seger inom mig själv. Med mycket pepptalk från min vän. Jag tog mig upp, red, satt på min häst. Det är inte förän nu jag har fattat att jag faktiskt har suttit på henne. Det känns helt otroligt, jag trodde aldrig att jag skulle våga. Det var 1½ år sedan jag red och det känns helt fantastiskt.
Tack Lindamarie för allt ditt stöd och oerhört bra arbete med Xena. Jag hoppas jag kommer upp på henne igen.
Maria VS Rädslor 1-0
En Vinterbild av Xena.
Fem Vänner Och Fyra År
Igår, Fredag, träffade jag 4 utav mina absolut finaste och bästaste vänner någonsin. Vi fann varandra i grundskolan, det var vi mot dem andra. Vi gjorde allt tillsammans.
Jag gick på en friskola som yngre, den var speciell men bra. 90% av skolans befolkning var släktrelaterade till varandra, ingifta eller något annat. Sen var det några som kom utifrån, tex vi fem. Vi hade alla olika bakgrunder, kom till skolan i olika skeden. Vi blev väl mer eller mindre utstötta, vi var ju inte som alla andra eller släkt med någon på skolan. Det var ganska jobbigt i början men sen valde vi själva att ta avstånd, eller vi valde det inte, det blev så. Det är något vi har kommit fram till senare. Det kändes inte som man dög, vad man än gjorde.
Vi höll ihop i vått och torrt, vi hade så mycket hyss och bus för oss. Jag sitter till och med och ler nu när jag sitter och skriver detta.
Trots kommentarer, blickar och ryckten höll vi alltid ihop. Jag är så glad att vi gjorde det, vi blev nästan starkare pga allt.
Hur som helst, fyra år har gått. Det kändes dock inte så när vi träffades, det var som att vi hade träffats bara några dagar innan. Allt var så avslappnat och det var skönt, att man har så fina vänner det är för mig något utav det bästa med livet. All kärlek till dem.
<3
The Night Is Young And So Are We
Ett Rent Helvete!
Jag vill inte ha din skit, den kan du få ta och bära själv, har du satt dig själv i skiten får du ta dig ur den själv!
It's a Beautiful Lie- 30 Seconds To Mars
En Sorg Kommer Sällan Ensam
14 Oktober 2010
R.I.P. Åke Karlsson- Farfar
I natt somnade min älskade farfar in. Har inte gråtit något.. Känner mig bara tom. Min morfar dog när jag var 12, då grät jag inte heller men på begravningen och efter begravningen grät jag mycket.
Tror det handlar om att jag inte har fattat att han inte finns mer, det har inte gått in än. Jag tänker mycket på min fina starka farmor, hon är 98 år. Frisk och stark för sin ålder. Men jag undrar hur hon kommer hantera detta. Hon har gått igenom mycket på sina 98 år på jorden, hon levde för farfar. Nu finns han inte mer.
Farmor har en beskyddare, det vet vi och hon om. Jag tror att alla har en beskyddare med sig mer eller mindre. Någon som ser efter än och tar hand om än. Kan inte riktigt förklara det men jag tror det.
Pratade kort med min far innan, det är jobbigt att höra en människa vara så liten och ynklig, det är svårt att se en människa som är så stark i vanliga fall vara så nedbruten, psykiskt och fysiskt.
Jag kan bara hoppas att min älskade, fina farfar fick somna in utan smärtor, att han har kommit till ett bättre ställe. Jag vet att han tänker på oss och är med oss. Du kommer alltid finnas med oss i alla fall.
Älskar dig min fina farfar <3
Bakåt VS Framåt
Igår åkte mormor in med ambulans till sjukhuset, min stål-mormor. Jag visste att hon var dålig men att det var så illa.
Var hemma hos en vän igår med en till vän, mamma ringde, berättade att det var så illa att dem hade behövt åka in akut. Stängde in mig på toaletten för att höra bättre. När hon berättade vad som hänt och hur hon mådde började tårarna sakta rulla ner för min kind. Allt kommer än riktigt nära när man inser att man är på väg att mista någon man tycker mycket om och som alltid har varit ett stöd. Jag och min mormor har alltid stöttat varandra, vi har alltid varit ler och långhalm. Torkade tårarna, gick ut igen för att vara social. Det var ju ganska uppenbart att jag hade gråtit, de frågade hur det var med mig, det brast för mig igen. Tårarna bara sprutade på mig och det gjorde så fruktansvärt ont!
Vad gör man? Det finns inget man kan göra. Man får acceptera läget.
Mormor kommer inte flytta hem igen, det tror inte jag i alla fall. Hon är för dålig, ensam och sjuk. Kroppen börjar ge upp på henne nu. Hon väger 45 kg och kan inte äta. Maten äcklar henne, allramest fettrik mat, den maten hon verkligen behöver. Hon har verk i alla kroppens leder vilket resulterar i att hon har svårt att röra sig. Hon förklarar det som varje rörelse ger henne en kniv rakt in i lederna. Hon har många förslitningsskador också. Vilket absolut inte hjälper henne. Det är jobbigt att se en människa lida så mycket.
Nu orkar jag inte skriva mer om detta, det sorgliga är ett faktum. Jag älskar dig min fina mormor. <3
Over & Out.
3 Veckor sedan..
Längesen jag skrev nu, har känt att jag har behövt prioritera annat i mitt liv. Viktiga beslut om jobb vilket då innefattade eventuell flytt, identitetskris, förvirranden och mycket annat.
Identitetskris låter väldigt allvarligt, man kan säga att jag tappade mig själv på vägen mellan alla beslut. Beslutet blev att stanna kvar där jag bor nu, istället för att flytta 25 mil uppåt. Oroandet över att ha tagit fel/rätt beslut har varit det jobbigaste, det är det som har gjort mig så förvirrad, legat sömnlös på nätterna och vridit mig i åtskilliga timmar. Nu har jag fattat mitt beslut, det känns skönt, jag är nöjd.
Förvirranden... Antingen är man intresserad eller inte!
I början utav den här sommaren träffade jag en väldigt fin kille, han bodde inte allt för långt ifrån mig, vi träffades ute. Det var en glad men väldigt blyg kille. Vi hade jättetrevligt. Jag blev självklart intresserad, man hittar inte många sådana killar. Nummer utbyttes och smsandet var igång. Jag väntade några dagar innan jag slutligen vågade fråga om en träff... Svaret blev- Har mycket jobb denna veckan, efter denna veckan har jag 2 veckors semester, vi kanske kan ta det då?- Fine tänkte jag, alla har mycket på jobbet innan semestern, inga problem. Vi fortsatte vårat smsande. I mitten utav hans första semestervecka bestämde jag mig igen för att fråga efter en dejt, inget avancerat, bara ta en promenad och prata. Återigen fick jag ett nej, jag minns inte ens ursäkten för den var så löjlig. Han fick något tillbaka i stil med- Hör av dig när du har tid.- Efter det slutade jag smsa honom. Han hörde av sig men då inte om att träffas utan om allt annat.. Hur jag mådde, vad jag gjorde osv. Han kunde skicka allt emellan kl 17.00-03.00 på natten fram tills för två veckor sedan. Han skickade en lördag, tjejorna och jag var ute på Långås Loge. Nu var jag trött på detta jävla smsande. Jag ställde honom mot väggen, frågade varför han smsade om han inte var intresserad, om jag var ett tidsfördriv, om han inte hade någon annan att smsa. Jag skrev pprecis vad jag tyckte och kände. Han har inte svarat, det visste jag och jag är faktiskt inte ens ledsen över att han inte har gjort det. Det känns skönt att ha avslutat den relationen.
Sluta slösa andra människors tid, energi och själ om du inte är intresserad. Det är inte rätt gentemot den människan du håller i kopplet. Du vet innerst inne, detta kommer inte bli något, släpp den andra människan då. Fattar man tycke för någon så matar man sig själv med hoppet om att han ska höra av sig, han ska göra ditt och datt. Det gör han inte.. Kommer aldrig göra heller. Är man inte intresserad så säger man det, även ifall man inte vill "såra" någon. Ju längre man håller kvar den andre personen i kopplet ju ondare kommer det göra i den andre.
Trött på att slänga ut min energi och tid på människor som inte förtjänar den eller inte vill ha den.
Over & Out.
Överraskningsfest And More
Min mor fyllde år i onsdags, mina bröder och jag bestämde oss för att vi skulle fixa ihop en överraskningsfest för henne. Det blev så otroligt lyckat. :) Vi lyckades hålla masken, dock höll jag på att försäga mig två gånger. Det kom runt 33 personer, vänner, familj, barnbarn och syskon. Vi åt på en restaurang som ligger i Göteborg, That's Amore. En italjensk restaurang, nu snackar vi italjenska! Servitörerna kom från Italien men pratade även engelska, de pratade lite svenska varav en pratade mer svenska. Ägaren och ägarinnan pratade flytande svenska, ägarinnan kom från Italien. Maten var i en klass för sig, otroligt god och jag rekomenderar verkligen folk till att uppsöka denna restaurangen. Helt fantastisk.
Tack alla som deltog!
Länk till restaurangen -> That's Amore
Det har hänt så mycket i mitt liv det sista, jag har börjat inse vad jag är rädd för, vart det tog någonstans när ni bröt upp, varför jag gör som jag gör. Det är en balansgång mellan glädje och sorg, jag har alltid haft mina fötter på jorden, nu känner jag mig labil och vet inte vart jag ska ta sikte, vet inte vad det är jag ska jobba mot för att få känna lycka. Försöker ta varje dag som den kommer. Saknar mina vänner så otroligt mycket. Inte träffat vissa på 3 veckor och en annan på 2 veckor. Känns kontisgt att inte ha alla på en och samma plats. Saknar er så mycket. </3
The Calling- Could It Be Any Harder
Sorrow
Don't want to turn off the light
Hope someone hears me tonight.
I know there's a snake in my bed
Eating its way through my head
I want to be normal, I want to feel safe
Waking up screaming, it'r always the same.
I don't want to turn off the light
Hope someone hears me tonight.
Hold me, tell me everything's ok.
Show me there's a way to beat the monster
Save me, make it go away.
I'm trying to wash of the stains,
try not to think about the pain
I know I've got no place to hide,
God knows the times that I tried
I want to be normal, I want to feel safe
Waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light
Hope someone hears me tonight.
Hold me, tell me everything's ok.
Show me there's a way to beat the monster
Save me, make it go away.
Oooooooooh, oooooooooooh, oooooooooh, oooooooooh.
I want to be normal, I want to feel safe.
Waking up screaming, it's always the same.
I don't want to turn off the light.
Hope someone hears me tonight.
Hold me, tell me everything's ok.
Show me there's a way to beat the monster
Save me, make it go away.
Itchy Daze- Monster
Höst?
Sitter i vårat stora kalla hus, det som var så fullt utav värme och kärlek en gång i tiden. Nu är det bara stort, svart och kallt. Jag har tänt ett ljus, ett ljus för att hålla det onda borta. Ensamheten tränger sig på, man börjar inse hur liten man faktiskt är. Detta huset är mer än ett hus, det är min borg, det är muren jag har för att gömma mina tårar och ett försök till att hålla ihop mig.
Jag sitter vid vårat köksbord och blickar ut genom fönstret, förutom det lilla värmeljuset som gör sitt yttersta för att sprida sitt ljus och sin värme är lampan ovanför spisen tänd. Regnet smattrar mot rutan, trädens grenar och löv strider tappert mot den hårda vinden. Det känns tryggt att sitta inne i min borg med en kopp te, här kan ingen nå mig. Här är jag trygg.
Eminem- Beautiful ljuder ut ur högtalarna, Eminems tungvrickande texter, hans klockrena tankesätt, hans hårda yttre får mig att tänka på min framtid, relationer, andra länder/kulturer. Eminem är nog min största idol, från att gå från ett helvete till att bli en framgångsrik rappare. Hans väg har varit hård och lång men han har klarat det. Hans ambitioner och drömmar var starka, han visste vad han ville. Jag letar efter samma styrka, samma ambition för att lyckas med det jag vill. Jag har en dröm, en stark dröm. Det som håller mig tillbaka undviker jag gärna att prata om, vill inte erkänna att jag heldre går en i min närhets väg, behaga denna personens sinne, istället för att behaga mitt egna. Det är en jobbig bergoch-dalbana, jag vill bryta mig loss, stå på mina egna ben. Gå min väg, leva min dröm och framförallt känna att detta kan jag och ska jag lyckas med!
Over & Out.
Sjuk
Det är Lördag, jag skulle ha jobbat och träffat Saga idag. Vaknade med feber, stoppade i mig en alvedon och tog en lång varm dusch. Blev inget bättre så fick ringa min arbetsledare och förklara för henne att jag var sjuk. Hon fick ta mitt pass, Jäkla skit också! Jag hade verkligen behövt dem pengarna, sen skulle det bli roligt att jobba.
Saga skulle ha varit här idag, vi skulle ha käkat kladdkaka, pratat och sedan gått ut.. Så blev det inte, jag vill vara frisk!! Inte nog med att jag är sjuk, jag blev av med ett dimmljus i onsdags... ETT, bara ett dimmljus!! Vad sjutton! På tisdag ska jag till bilprovningen så det blir till att plocka ur det andra med.. Morr vad irriterad jag blir!
Jaja, slutömkat om mig. Imorgon är det söndag, ska väl plöja igenom några fler Sex and The City avsnitt och måndagen återstår att se om jag kan jobba eller inte. :/
Orkar inte skriva mer så...
Over and Out.
What's Left Over
Söndag.
En helg fylld av galna strapatser, jenkare, sköna människor, lögnare och mycket dans.
Vet inte vart jag ska börja, det har hänt så mycket den sista tiden och jag förstår inte. Jag drog ett kort, ett tarote-kort. Mest på skoj. Jag fick tornet som rasade... Det betyder att allt i mitt liv (eller mycket) kommer att raseras. Jag har många bollar i luften nu och jag känner att ett felsteg kommer skälpa hela min tillvaro. Kortet hade väl kanske rätt. Jag försöker ändå hålla tungan rätt i mun, fingrarna i styr. Jag hoppas och ber att jag ska lyckas.
Jag är en hiphop tjej med mycket fart, en räv bakom varje öra. Jag älskar musik och dans, det är det jag lever för. Jag blir arg och besviken på människor som försöker ändra än. Träffar jag någon så säger jag inte till den-"vad har du på dig?" "Passar bättre i det eller utan det." Jag fick höra det i helgen, "Du passar mycket bättre utan din keps!" Jag tog av mig kepsen, vek mig, jag ville passa in, bli accepterad. Nu när jag sitter och tänker efter så blir jag förbannad på mig själv! Kepsen tillhör min stil, det är jag. Jag ändrade mig till att vara någon jag inte var. Jag var samma person men jag bröt min stil pga en person. Jag hatar mig själv för det! Det här är jag, detta är den jag vill vara. Jag tycker om min stil och den funkar för mig. Den som inte tycker det kan antingen hålla tyst eller sluta umgås med mig! Morr!!
Dagens låt är- Plan Three-Brusch It Off
Over and Out!
Du.
Aldrig Ensam- Alltid Ensam
Tillägnad Dig.
I det fina tunna ljuset
Står jag och väntar tyst
Sommaren är framför
Kvarteret nästan tömt
På människor och känslor
Ingen rörelse någonstans
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Men den fina tunna linjen
Mellan våran värld och din
Skär igenom varje ljud
Genom varje utsträckt tanke
Varje ansats att förstå
Varje sång jag någonsin sjöng
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Jag har längtat efter vårt
Efter händer med förnedring
Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll
Och det ekar mellan husen
Ingen rörelse någonstans
Bara fina tunna ljuset
Mellan våran värld och din
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Sentimentalist?
Söndag.
Sitter i min mammas lägenhet och jag kommer på mig själv med att studera de vita väggarna, den gråa klinkersen ovanför spishäll, diskmaskin och diskho. Mamma har snart bott här i ett år, det är en fin 2:a, bra grannar, en riktigt bra utegård, nära till centrum och nya aktiviteter.
De gamla fotona påminner om ett "tidigare liv". Allt kan vända så fort. Det finns så mycket jag inte har bearbetat, tagit tag i. Utsidan, fasaden är fin och välputsad. Precis som min mammas lägenhet, den är fin, välkonstruerad, väl inredd. Men den som faktiskt bor där eller finns bakom fasaden mår mindre bra. Det syns inte, 20 års träning av att dölja det dåliga, dölja sprickorna, tårarna och ilskan.
Man gör allt för att dölja hur man mår, putsar lite extra för att människor inte ska se hur trasig man är. I andra änden vill man inget hellre än att någon ska se hur trasig och påspacklad man är. Man står och skriker sig fördärvad och undrar varför ingen hör eller ser. Man har jobbat så hårt på sin fasad att man tillslut inte släpper in någon.
Jag gjorde det en gång, jag slutade prata, jag ville inte att människor skulle bry sig. Jag blev äcklad av det känslokletiga snacket. Jag valde bort människor som brydde sig. Blev förbannad på deras sympatier, ville inte höra hur de led med mig, vad de tyckte synd om mig. Jag ville ha någon som bara fanns där, någon som lyssnade, där ögonen spelade. Ett par ögon som sa "Jag förstår och jag finns här." Men det fanns inga. Så jag valde bort att prata.
Jag valde den hårda vägen, genom att låta bli att prata snörpte jag snart åt en snara runt mina lungor, det blev en tickande tidsbomb. Det blev svårare att andas, min ryggsäck blev tyngre och jag orkade snart inte gå längre. Jag hade aldrig känt mig så liten i hela mitt liv som jag gjorde då. Åsynen av mig själv i en spegel gjorde ont, jag var så svart och hjälplös. Jag började trycka ner mina känslor, det finns många sätt att trycka ner sig själv på, sluta äta, äta fel/för mycket, dricka, träna, jobba. Jag valde att äta fel och oftast för mycket. Först märktes ingenting då jag tränade väldigt mycket samtidigt. Skolan slutade, jag slutade träna, jag rörde mig men inte i samma kategori som jag hade gjort. Jeansen satt inte som de brukade, tröjan såg konstig ut. Man börjar hitta på ursäkter som "Jag tvättade dem nog lite för varmt." eller något annat dumt. Man slutar se sin kropp i spegeln, fokuserar bara på ansiktet. Om det inte syns i ansiktet syns det inte på kroppen.
Den dagen då jag ställde mig på vågen fick jag mig ett uppvaknande, jag undrade hur det kunde ha gått så långt?! Jag förstod inte, jag hade ju kollat mig själv i spegeln varje dag. Den dagen jag ställde mig på vågen insåg jag att jag bara hade fokuserat mig på mitt ansikte. Jag tog mig en ordentlig titt på min kropp och förstod att jag var tvungen att skärpa mig. Om jag ville må bättre, för med dålig mat kommer humörsvängningar, trötthet, sömnlöshet osv. Jag har bättrat mig, äter ordentligt och kontinuerligt, har börjat träna lite smått. Försöker hitta mig själv och bli en starkare person. Jag har börjat prata med människor igen, jag har öppnat den så tillslutna porten till mitt liv. När jag öppnade min port igen kändes det som att snaran lossades, ryggsäcken blev lättare och jag fick en annan syn av mina vänner. Jag började prioritera. Mitt uppvaknande var ett måste, på ett sett är jag glad att jag valde den vägen, den gjorde mig starkare men jag tänker aldrig någonsin återvända till det träsket.
Goo Goo Dolls- Acoustic #3
Denna låten får avsluta för idag.
Over and Out.
Recall
Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Du var gammal Ja va äldre Och nu sågs vi igen Gått så lång tid så länge sen Decenier tillbaks Men jag minns det såväl Varför kärleken brunnit Utav olika själ Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp Trotts min väg vart lång kantats med gupp Jag stått utan för din port så många gånger Så många brev många sånger Minns alla ord varje rad ja skrivit En längtan så stor Minns varje dag jag lidigt Har gått genom livet med en övetygelse Att jag satt något spår Som haft betydelse Aldrig besvarad aldrig tillmötes En kärlek så varm utan den vilket öde Från vinter till vår Sen sommar till höst Trotts att tiden vart svår, så gav kärleken tröst Hjärtan som slår Vi står där vi stod Minns det som igår Första gången du log Som om jag snubblade pladask På marken och bara dog Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Ja va ung du va yngre När vi sågs första gången Rusade förbi mig snabbt på perongen Blev hjälplöst förälskat Obeskrivligt tagen Som om jag låg ner på marken och blev slagen Betraktade ditt hår När det fångades av vinden Som att svimma på en bergstopp utav svindeln Den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden Tappa hjärtat i knät Kunde inte tänka logist eller sunt Och för varje sekund som du inte fanns blev det tung Började sakta uppvakta på avstånd i brev Men det spelade ingen roll vad jag skrev Du hade inte fastnat än inte fattat än Vilken kärlek som fanns att bara hämta hem Men efter ett tag Det började korespondera Mina förhoppningar dom väcktes För att sen raseras Du flyttade utomlands någonannanstans Gav bort din hand till en annan man Och breven som skrevs dom kom aldrig fram Men mitt hjärta det brann och min åtrå sann Jag gav aldrig upp dig när du försvann Långa dagar blev till nätter sen till år Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Ååå Nu står du där på gatan Sargad av tiden Huden är grå Din hållning förvriden Vill säga nånting men jag kan inte tänka klart Känslor bubblar upp utan att tänka tillbaks Trevar mig fram för att etablera kontakt Tar tag i din hand Vi brister ut i ett skratt Det var så länge sen Men det finns där än Så passionen vi kännde kommer alltid igen Har ett hjärta utan rynkor När du slår din takt Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt Aldrig nått fram så jag älskar på avstånd Nu är de mitt tåg och dax för avgång Stiga på eller tveka en minut För att allt som flyger upp måste landa tillslut Kan inte titta tillbaks trotts min vilja är stark Vi vandrar iväg utan vidröra mark Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Mina minnen höll mig uppe varje dag Du är som att andas för Jag gav aldrig upp dig när du försvann Långa dagar blev till nätter sen till år
Petter feat. Veronica Maggio- Längesen
Midsommar
Midsommar med fint väder, när hade vi det senast? Underbart att midsommar låg en vecka senare och då tack vare det fick vi fint väder. Ibland har man tur. :)
Midsommarfesten tillbringades i Veddige med min bror och hans vänner, det var väldigt trevligt. Min bror hade skrytit om deras midsommarstång som dem skulle sätta upp på 5 m... När vi kom ner var den knappt 2 m.. Haha! Eftersom min bror inte hade nämnt något om det kände jag att jag fick fråga lite försiktigt, det blev något i stil med "Den ville inte, sen var hålet för litet och allt gick fel så jag körde över den och slängde den åt helvete!" Haha. Jag älskar min bror, han är ganska galen ändå. :P Det grillades, min bror var ju självklart lite "toastmaster". Vi hade en fläskfile som han delade på mitten och började grilla. Innan jag fick syn på det och sagt till honom att vi måste dela den igen. Vi delade den igen.. Den var rå! Så det tog lite tid för oss innan vårat kött var klart. Men det blev grymt gott!
Dansen runt midsommarstången blev med allas våran spotify, tro det eller ej men de hade "Små grodorna". Sen rev killarna den och sen blev det att hoppa hopprep med repet som suttit på midsommarstången. En helt galen kväll. Martina och Josse joinade in.
Kvällen fortsatte några hus längre bort och några utav killarna bestämde sig för att ta gräsklipparen till den festen så dem åkte ca 3-4 st på en gräsklippare. Det var en syn. :)
Vi åkte hem ungefär runt halv 2. Josse, Martina och jag intog min fars säng då han inte var hemma. Det var gott att sova, vaknade och gjorde en dunder frukost med ananas, vindruvor, physalis frukter, banan, ägg och bröd/knäcke. Toppen dag! Tack alla medverkande!
Over & Out.
20 år och världen framför sig
Söndag
Igår, Lördag, var jag på 20 års kalas som firades ute i Halmstad på restaurangen bulls och sedan vidare till de olika pubarna i stan. Det var en toppen kväll och jag hade supertrevligt. Halmstad är ändå Halmstad, där har jag spenderat 3 år av mitt liv så det ligger mig varmt om hjärtat.
Den här siffran 20, det är en milstolpe i ens liv. Som 15, då man fick köra moppe. 18, när man fick ta bilkörkort och gå ut på krogen lagligt. Jag har kommit till min tredje milstolpe, jag ska fylla 20. För alla som fyller 20 så är det väl ändå att man faktiskt kan gå in på Systemet och köpa sin egna sprit, slippa gå till langare, fråga sina päron eller slippa hänga på vänner som har åldern inne.
Hur som helst, 20 årsdagen fick mig att tänka till igår. Vi är 20, vi blir inte yngre, det är nu vi ska göra saker. Det finns så mycket jag vill göra att det känns som att jag kvävs istället. Vill inte hamna i det facket att livet bara rinner på, rullar i samma hjulspår och helt plötsligt sitter du i ett hus och är 40 bast och undrar vart livet tog vägen, du frågar dig själv vad du har gjort de senaste 20 åren. Jag vill se tillbaka på mitt liv med glädje och sorg, men framförallt att jag verkligen gjorde det jag ville göra, att jag faktiskt åkte, slängde mig ut i det fria och tog steget. Men vart börjar man?
Alla frågor och rädslor slänger sig på som ett plåster. Kommer du verkligen klara dig själv? Kommer männsikor vara vänliga mot dig? Hur kommer det gå ekonomiskt? Vad händer med dina vänner här hemma? Kommer de finnas kvar sen när jag kommer tillbaka? Tänk om det händer något här hemma och jag inte är hemma? Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Allt handlar om att våga och ta steget.
Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka, mig själv, ekonomin, vänner, familj eller att inte få tillräckligt med stöd?
Jag är en mycket liten person inuti, utåt sett kan jag vara ganska tuff. Den glada tjejen med ett ständigt leende och en räv bakom varje öra.. Jag låter inte vem som helst komma mig in på livet och det tar tid innan jag börjar prata och då inte kallprat. Jag har mycket få vänner som faktiskt ser hela mig. Det är er jag är rädd för att förlora.
Min familj betyder mycket men utan mina vänner är jag ingenting.
Operation "Våga" har börjat!
Over and out.
Arg, Ledsen och Uppriven
Det gjorde så ont, det var som att få en kniv i ryggen. Den där dagen då du berättade. Ja, just den dagen. Först en suck utav lättnad, skönt att slippa alla krav, slippa känna att man skulle ångra sig. Nu ångrar jag mig, varför gjorde jag det inte? Vart satt spärren någonstans? Varför var jag så rädd? Nu vill jag bara glömma dig, glömma allt vi pratat om, alla skratt.. allt! Jag vill ha dig ur mitt system, jag vill inte känna din närvaro. Du får inte tänka på mig, inte heller skicka ett sms, jag vill inte kännas vid dig något mer. Det jag gjorde var kanske dumt men det du gjorde var ännu värre. Jag backade, tog ner min gard, öppnade mig. Är jag verkligen så blåögd och likgiltig? Betyder detta att jag ska bygga upp min mur starkare nästa gång, göra min sköld hårdare. Ja, det är det jag ska göra, nästa gång kommer du inte in, du kommer inte bryta genom mina murar, de kommer vara starkare än dina ord och dina handlingar.
Du finns inte mer!
