girllicious

Fan. 

Allt flöt så bra, idag är det bara tomt. Ingen visste vart det skulle sluta, vägen fick ett snabbt slut. Jag kom till ett stup, där stod du och skrek. Jag gjorde allt för att nå dig men jag räckte inte till.

Nu står du där ensam med tårar i ögonen. Jag ser din ensamhet, jag vill ge dig min själ, ge dig mitt allt. Du tillåter mig inte. Du är så liten och rädd. Jag vill hjälpa dig, få dig att förstå. Men du väljer den svåra vägen, kanske är det den vägen du måste gå för att inse.

Det blir tyvärr du som får lida mest.

Om du bara öppnade dina ögon, såg med ditt hjärta. Släppte in folk i ditt liv, om du släppte garden för 5 min. Då, kanske, skulle du inse att människor inte är så farliga.

Man kan inte ändra andra, bara sig själv.

14 Februari, även kallad "Alla Hjärtans Dag."

När jag var liten brukade jag drömma om att jag hade en pojkvänn, någon som bara älskade mig. På denna speciella dag skulle vi göra allt ihop, han skulle överraska mig och jag honom. Ja ni vet, hela kittet, blommor, choklad, restaurang eller bara en mysig middag hemma.

Jag är 21. Jag har inte upplevt en Alla Hjärtans Dag med någon under hela mitt liv. Jag får hela tiden höra, "Ta det lugnt Maria, det kommer, du är bara 21." Who gives a shit ifall jag bara är 21. Åldern spelar väl ingen roll, man vill bli älskad endå och känna att någon bryr sig om än.

Självklart vill man bli älskad alla andra dagar på året också men det är just denna dagen då det känns som mest, när alla köper choklad och blommor till sina älskade. Det är dagen då verkligen alla går och kysser varandra öppet på gatan. Inget fel i det liksom.

Ja, jag får nog erkänna att jag är avundsjuk. För man vill känna sig speciell och uppskattad. Men dem har väl rätt, min dag kommer väl.. Hoppas jag.

Några tankar i huvudet på en liten flicka.

Over & Out

Söt.

Jag undrar vart det gick snett, vart det sprack. Varför det blev som det blev?..

Det gick så fort. "PANG!"

Det var ett faktum.

Ni släppte bomben, min värld rasade samman.

Allt det där har jag tagit mig igenom. Nu kommer det igen.

Min uppväxt försvinner, minnen raderas, drömmar raseras. Jag känner ingenting längre, vill inte ha med det att göra. Jag flyr från min verklighet. Letar efter svar inom mig.

Jag trodde jag hade klarat mig. Men vilken lögn jag levde i. Känner sådan ilska, jag vill skrika och slå. Ingen hör eller ser. Jag trodde det var över, att ni var över.
-"Man kan ändra sig".
-"Nej!! Jag vill inte att du ändrar dig! Släpp det, du hittar någon bättre!"
-"Det är bestämt."

Lägger huvudet i händerna, tårarna börjar sakta rinna. Kvider ur mig "Jag förstår inte.." Tusen tankar slår genom mitt huvud, hittar ingen utväg i detta. Kan inte se klart. Jag känner mig svart, liten och hjälplös. Kan inte sätta ord på hur jag känner. Det är en tomhet, en avgrund, ett svart hål.

Jag vill att du ska vara lycklig. Känna, älska, skratta. I detta ser jag ingenting.

Det går för fort, jag hittar inte bromsen. Jag letar, jag skriker. Du lägger i en växel till. Jag skriker fortfarande. Jag hatar det du gör mot mig, det du gör mot dig själv. Blundar du eller vill du inte se?

"PANG"

Det luktar krut. Ett dammåln lägger sig sakta i bilen. Krocken var så kraftig, är förvirrad och förstår inte vart jag har hamnat. Tittar upp, rutan är sprucken i tusen. Ser mig runtom och upptäcker dig. Du ligger brevid, det blöder. Vad har du gjort? Kliver ur. Jag visste att jag skulle gå här ifrån helskinnad

En än gång får jag limma ihop dig. Jag gör det för att jag älskar dig. Varför kunde du inte se det komma?

Du lyssnar fortfarande inte så när du den dagen kör in i väggen kommer jag stå där. Plåstra om dig och säga att allt kommer bli bra.

För någonstans långt där inne älskar jag dig ändå.

Står under den stora sjärnhimmeln, bara månen och stjärnorna lyser upp i natten. Är förundrad av den diamantprydda himlen. Den gömmer så mycket hemligheter.
Den håller det gamla, idag och det nya i sin famn. Den vet.

Minns det som det var igår, jag brukade stå under himlen och önska, undra och hoppas på allt möjligt som man gör när man är 5 år. Drömde om en annan värld bortom allt det här. Ville så gärna ta reda på vad som fanns där uppe, ett godisland, rosa moln, eller allt kanske bara såg ut som det gjorde från jorden.

Idag vet jag. Men ibland kan det vara skönt att stå där och bara drömma sig bort. Att få släppa verkligheten för några minuter.

Tisdag.

Vi står förenade hand i hand, ett blodsband så starkt. Vi skyddar oss mot giftpilar som viner genom luften.

Jag kraschlandade, det smakade jord. Jag skrek, smärtan var så vass. Jag började slå för att vakna upp ur min mardröm, smärtan förvissade mig om att jag levde.  

Du tog min hand, sa kom, följ med mig, jag ska skydda dig. Det har du gjort sen dag ett, nu gör du det igen. Du är min fasta punkt i livet, någon som stöttar mig genom mitt liv. Du har inte bara stöttat mig, du har varit min hjälte, någon jag har sett upp till. Du har varit den starka av oss. Jag beundrar dig så mycket och min kärlek till dig kan jag inte beskriva med ord.

Om du en dag skulle försvinna ur mitt liv skulle jag gå i bitar. Mitt fotfäste skulle jag aldrig hitta tillbaka till. Kaoset skulle vara ett faktum. För det bandet vi har är starkare än något annat på denna jorden. 

Du är mitt allt. Jag älskar dig. Glöm aldrig det. 

"Have you ever loved someone so much
You'd give an arm for
Not the expression
No, literally give an arm for
When they know they're your heart
And you know you were their armor
And you will destroy anyone who would try to harm'em."