Höst?
Sitter i vårat stora kalla hus, det som var så fullt utav värme och kärlek en gång i tiden. Nu är det bara stort, svart och kallt. Jag har tänt ett ljus, ett ljus för att hålla det onda borta. Ensamheten tränger sig på, man börjar inse hur liten man faktiskt är. Detta huset är mer än ett hus, det är min borg, det är muren jag har för att gömma mina tårar och ett försök till att hålla ihop mig.
Jag sitter vid vårat köksbord och blickar ut genom fönstret, förutom det lilla värmeljuset som gör sitt yttersta för att sprida sitt ljus och sin värme är lampan ovanför spisen tänd. Regnet smattrar mot rutan, trädens grenar och löv strider tappert mot den hårda vinden. Det känns tryggt att sitta inne i min borg med en kopp te, här kan ingen nå mig. Här är jag trygg.
Eminem- Beautiful ljuder ut ur högtalarna, Eminems tungvrickande texter, hans klockrena tankesätt, hans hårda yttre får mig att tänka på min framtid, relationer, andra länder/kulturer. Eminem är nog min största idol, från att gå från ett helvete till att bli en framgångsrik rappare. Hans väg har varit hård och lång men han har klarat det. Hans ambitioner och drömmar var starka, han visste vad han ville. Jag letar efter samma styrka, samma ambition för att lyckas med det jag vill. Jag har en dröm, en stark dröm. Det som håller mig tillbaka undviker jag gärna att prata om, vill inte erkänna att jag heldre går en i min närhets väg, behaga denna personens sinne, istället för att behaga mitt egna. Det är en jobbig bergoch-dalbana, jag vill bryta mig loss, stå på mina egna ben. Gå min väg, leva min dröm och framförallt känna att detta kan jag och ska jag lyckas med!
Over & Out.
Sjuk
Det är Lördag, jag skulle ha jobbat och träffat Saga idag. Vaknade med feber, stoppade i mig en alvedon och tog en lång varm dusch. Blev inget bättre så fick ringa min arbetsledare och förklara för henne att jag var sjuk. Hon fick ta mitt pass, Jäkla skit också! Jag hade verkligen behövt dem pengarna, sen skulle det bli roligt att jobba.
Saga skulle ha varit här idag, vi skulle ha käkat kladdkaka, pratat och sedan gått ut.. Så blev det inte, jag vill vara frisk!! Inte nog med att jag är sjuk, jag blev av med ett dimmljus i onsdags... ETT, bara ett dimmljus!! Vad sjutton! På tisdag ska jag till bilprovningen så det blir till att plocka ur det andra med.. Morr vad irriterad jag blir!
Jaja, slutömkat om mig. Imorgon är det söndag, ska väl plöja igenom några fler Sex and The City avsnitt och måndagen återstår att se om jag kan jobba eller inte. :/
Orkar inte skriva mer så...
Over and Out.
What's Left Over
Söndag.
En helg fylld av galna strapatser, jenkare, sköna människor, lögnare och mycket dans.
Vet inte vart jag ska börja, det har hänt så mycket den sista tiden och jag förstår inte. Jag drog ett kort, ett tarote-kort. Mest på skoj. Jag fick tornet som rasade... Det betyder att allt i mitt liv (eller mycket) kommer att raseras. Jag har många bollar i luften nu och jag känner att ett felsteg kommer skälpa hela min tillvaro. Kortet hade väl kanske rätt. Jag försöker ändå hålla tungan rätt i mun, fingrarna i styr. Jag hoppas och ber att jag ska lyckas.
Jag är en hiphop tjej med mycket fart, en räv bakom varje öra. Jag älskar musik och dans, det är det jag lever för. Jag blir arg och besviken på människor som försöker ändra än. Träffar jag någon så säger jag inte till den-"vad har du på dig?" "Passar bättre i det eller utan det." Jag fick höra det i helgen, "Du passar mycket bättre utan din keps!" Jag tog av mig kepsen, vek mig, jag ville passa in, bli accepterad. Nu när jag sitter och tänker efter så blir jag förbannad på mig själv! Kepsen tillhör min stil, det är jag. Jag ändrade mig till att vara någon jag inte var. Jag var samma person men jag bröt min stil pga en person. Jag hatar mig själv för det! Det här är jag, detta är den jag vill vara. Jag tycker om min stil och den funkar för mig. Den som inte tycker det kan antingen hålla tyst eller sluta umgås med mig! Morr!!
Dagens låt är- Plan Three-Brusch It Off
Over and Out!
Du.
Aldrig Ensam- Alltid Ensam
Tillägnad Dig.
I det fina tunna ljuset
Står jag och väntar tyst
Sommaren är framför
Kvarteret nästan tömt
På människor och känslor
Ingen rörelse någonstans
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Men den fina tunna linjen
Mellan våran värld och din
Skär igenom varje ljud
Genom varje utsträckt tanke
Varje ansats att förstå
Varje sång jag någonsin sjöng
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Jag har längtat efter vårt
Efter händer med förnedring
Men den stora stora rädslan
Är inte här ikväll
Och det ekar mellan husen
Ingen rörelse någonstans
Bara fina tunna ljuset
Mellan våran värld och din
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Aldrig, aldrig ensam
Alltid ensam här
Aldrig, aldrig ensam
Sentimentalist?
Söndag.
Sitter i min mammas lägenhet och jag kommer på mig själv med att studera de vita väggarna, den gråa klinkersen ovanför spishäll, diskmaskin och diskho. Mamma har snart bott här i ett år, det är en fin 2:a, bra grannar, en riktigt bra utegård, nära till centrum och nya aktiviteter.
De gamla fotona påminner om ett "tidigare liv". Allt kan vända så fort. Det finns så mycket jag inte har bearbetat, tagit tag i. Utsidan, fasaden är fin och välputsad. Precis som min mammas lägenhet, den är fin, välkonstruerad, väl inredd. Men den som faktiskt bor där eller finns bakom fasaden mår mindre bra. Det syns inte, 20 års träning av att dölja det dåliga, dölja sprickorna, tårarna och ilskan.
Man gör allt för att dölja hur man mår, putsar lite extra för att människor inte ska se hur trasig man är. I andra änden vill man inget hellre än att någon ska se hur trasig och påspacklad man är. Man står och skriker sig fördärvad och undrar varför ingen hör eller ser. Man har jobbat så hårt på sin fasad att man tillslut inte släpper in någon.
Jag gjorde det en gång, jag slutade prata, jag ville inte att människor skulle bry sig. Jag blev äcklad av det känslokletiga snacket. Jag valde bort människor som brydde sig. Blev förbannad på deras sympatier, ville inte höra hur de led med mig, vad de tyckte synd om mig. Jag ville ha någon som bara fanns där, någon som lyssnade, där ögonen spelade. Ett par ögon som sa "Jag förstår och jag finns här." Men det fanns inga. Så jag valde bort att prata.
Jag valde den hårda vägen, genom att låta bli att prata snörpte jag snart åt en snara runt mina lungor, det blev en tickande tidsbomb. Det blev svårare att andas, min ryggsäck blev tyngre och jag orkade snart inte gå längre. Jag hade aldrig känt mig så liten i hela mitt liv som jag gjorde då. Åsynen av mig själv i en spegel gjorde ont, jag var så svart och hjälplös. Jag började trycka ner mina känslor, det finns många sätt att trycka ner sig själv på, sluta äta, äta fel/för mycket, dricka, träna, jobba. Jag valde att äta fel och oftast för mycket. Först märktes ingenting då jag tränade väldigt mycket samtidigt. Skolan slutade, jag slutade träna, jag rörde mig men inte i samma kategori som jag hade gjort. Jeansen satt inte som de brukade, tröjan såg konstig ut. Man börjar hitta på ursäkter som "Jag tvättade dem nog lite för varmt." eller något annat dumt. Man slutar se sin kropp i spegeln, fokuserar bara på ansiktet. Om det inte syns i ansiktet syns det inte på kroppen.
Den dagen då jag ställde mig på vågen fick jag mig ett uppvaknande, jag undrade hur det kunde ha gått så långt?! Jag förstod inte, jag hade ju kollat mig själv i spegeln varje dag. Den dagen jag ställde mig på vågen insåg jag att jag bara hade fokuserat mig på mitt ansikte. Jag tog mig en ordentlig titt på min kropp och förstod att jag var tvungen att skärpa mig. Om jag ville må bättre, för med dålig mat kommer humörsvängningar, trötthet, sömnlöshet osv. Jag har bättrat mig, äter ordentligt och kontinuerligt, har börjat träna lite smått. Försöker hitta mig själv och bli en starkare person. Jag har börjat prata med människor igen, jag har öppnat den så tillslutna porten till mitt liv. När jag öppnade min port igen kändes det som att snaran lossades, ryggsäcken blev lättare och jag fick en annan syn av mina vänner. Jag började prioritera. Mitt uppvaknande var ett måste, på ett sett är jag glad att jag valde den vägen, den gjorde mig starkare men jag tänker aldrig någonsin återvända till det träsket.
Goo Goo Dolls- Acoustic #3
Denna låten får avsluta för idag.
Over and Out.
Recall
Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Du var gammal Ja va äldre Och nu sågs vi igen Gått så lång tid så länge sen Decenier tillbaks Men jag minns det såväl Varför kärleken brunnit Utav olika själ Varför jag aldrig släppt det och aldrig gett upp Trotts min väg vart lång kantats med gupp Jag stått utan för din port så många gånger Så många brev många sånger Minns alla ord varje rad ja skrivit En längtan så stor Minns varje dag jag lidigt Har gått genom livet med en övetygelse Att jag satt något spår Som haft betydelse Aldrig besvarad aldrig tillmötes En kärlek så varm utan den vilket öde Från vinter till vår Sen sommar till höst Trotts att tiden vart svår, så gav kärleken tröst Hjärtan som slår Vi står där vi stod Minns det som igår Första gången du log Som om jag snubblade pladask På marken och bara dog Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Ja va ung du va yngre När vi sågs första gången Rusade förbi mig snabbt på perongen Blev hjälplöst förälskat Obeskrivligt tagen Som om jag låg ner på marken och blev slagen Betraktade ditt hår När det fångades av vinden Som att svimma på en bergstopp utav svindeln Den stunden satt jag fast i ett nät förtrollad bunden Tappa hjärtat i knät Kunde inte tänka logist eller sunt Och för varje sekund som du inte fanns blev det tung Började sakta uppvakta på avstånd i brev Men det spelade ingen roll vad jag skrev Du hade inte fastnat än inte fattat än Vilken kärlek som fanns att bara hämta hem Men efter ett tag Det började korespondera Mina förhoppningar dom väcktes För att sen raseras Du flyttade utomlands någonannanstans Gav bort din hand till en annan man Och breven som skrevs dom kom aldrig fram Men mitt hjärta det brann och min åtrå sann Jag gav aldrig upp dig när du försvann Långa dagar blev till nätter sen till år Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Ååå Nu står du där på gatan Sargad av tiden Huden är grå Din hållning förvriden Vill säga nånting men jag kan inte tänka klart Känslor bubblar upp utan att tänka tillbaks Trevar mig fram för att etablera kontakt Tar tag i din hand Vi brister ut i ett skratt Det var så länge sen Men det finns där än Så passionen vi kännde kommer alltid igen Har ett hjärta utan rynkor När du slår din takt Och drömmar i mitt liv har jag aldrig förlagt Aldrig nått fram så jag älskar på avstånd Nu är de mitt tåg och dax för avgång Stiga på eller tveka en minut För att allt som flyger upp måste landa tillslut Kan inte titta tillbaks trotts min vilja är stark Vi vandrar iväg utan vidröra mark Varje gång är som den första gång vi sågs Även om det är över nu Allting har förändratas Men du finns kvar Allt var svävande men nu så ser ja klart Mina minnen höll mig uppe varje dag Du är som att andas för Jag gav aldrig upp dig när du försvann Långa dagar blev till nätter sen till år
Petter feat. Veronica Maggio- Längesen
