Nedbruten
Tappar andan, känner illamåendet välla upp ur min strupe. Känslan av att vara otillräcklig spränger genom min kropp. Tappat fotfästet. Vet inte åt vilket håll jag ska gå, står på en punkt med tusen olika pilar som skjuter ur den punkt jag står på.
Tar sakta ett steg framåt men backar lika fort igen, inget känns rätt, vet inte vad jag vill, vet inte hur ja ska gå. Påstår att jag mår bra, vilket jag gör tillfälligt och i andra andetaget mår jag så dåligt att jag vill lägga mig i fosterställning och bara ligga där.
Hamnat i en svacka där jag inte vet hur jag ska ta mig tillbaka. Hitta tillbaka till mig själv, den glada, positiva, spontana flickan som vill alla väl. Nu vill jag inte vara med människor, jag orkar inte. Jag vill ta hand om mig själv och min skit. Jag måste börja älska mig själv igen innan jag kan älska någon annan.
Nervositeten av att bara gå ut genom dörren, hjärtat rusar, andningen blir ansträngd, osäkerheten som bultar och gör sig påmind så fort jag ska göra något. Denna osäkerheten har jag aldrig känt innan, tagit mig an uppgifter och spontaniteter med bravur. Aldrig några problem eller osäkerhet. Nu slår den tillbaka så fort jag vill utvecklas eller bara ska i väg och ta en fika med en vän. Att inte ha "kontroll" över en situation, att jag inte kan styra det som händer. Vilket jag inte heller har haft problem med, det som sker det sker. Inget jag styr över.
Allt sker av en anledning, händer detta mig för att jag ska landa i mig själv och inse att ödet är något vi inte kan påverka hur mycket vi än vill..? Jag måste släppa taget om mig själv, mina rädslor, mitt kontrollbehov, rädslan av att inte alltid vara perfekt i vilken uppgift jag än tar mig an. Jag kan inte vara bäst i något jag aldrig gjort, jag kan inte få allt att vara perfekt för det finns inget som är perfekt.
Jag kan bara vara mig själv och det är gott nog.
