Seger!
Söndag.
Howie Day-Collide
Idag, just idag har jag för första gången suttit på min häst, min alldeles egna häst som jag har haft sen föl. Hon är idag 3 år, 4 efter årsskiftet.
Hon står idag hos en vän som ridit in henne och där hon håller på att utbildas, Tanken var att jag skulle utbildat henne själv, då mitt självförtroende sjönk och min tid försvann till "viktigare" saker bestämde jag mig för att lämna henne till någon som kunde utbilda henne. Det har funkat riktigt bra hos henne jag har henne hos nu.
Xena var riktigt liten som föl, hon hade en tuff start och ville inte lita på människor i första taget. Det tog nästan en månad för henne att acceptera att jag var runt henne och hennes mamma. Hon var livrädd. Tillslut, efter mycket tid inne i hagen och mycket tid spenderad på mamman så började hon komma fram av egen vilja. Hon har alltid varit liten och lite efter med allt. Det är inte förän nu hon har skjutit i höjd, lagt på sig och byggt muskler. Hon ser ut som en häst, äntligen. Haha.
All min lediga tid spenderade jag i hagen, boxen, stallgången eller på promenader med Xena. Hon har alltid varit väldigt framåt, nyfiken, vill vara med överallt. Sitter nästan i knät på hovslagaren för att få se vad det är han gör. Jag började tidigt med promenader, vänja henne vid att ha sadel och lite träns. Det gick jättebra. Tills jag gick i 3:an på gymnasiet, jag orkade inte vara hemma. Det var det året mina föräldrar separerade. Jag ville inte se dem, ville inte bli påmind om den "lyckliga" tiden. Jag behövde vara i min avgrund. Under den tiden tappade jag Xena helt och hållet. När jag den sommaren skulle börja jobba med henne igen litade hon inte alls på mig, jag hade övergett henne och nu var det payback time. Jag blev överkörd, tappade greppet, jag blev rädd för min egna häst som jag hade haft en sådan otrolig kontakt med. Det gjorde ont, tog lång tid innan jag erkännde för mig själv och för andra att jag inte vågade hantera henne. Vintern gick och nyår kom.. Jag hade fortfarande inte börjat med henne.. Tillslut bestämde jag och min vän att hon skulle till henne. Där har hon varit sen dess. Från den fula ankungen till en svan, det är den förvandlingen hon har genomgått. Idag är hon nog världens snällaste treåring.
Jag älskar min häst, hon är så oerhört unik, hon älskar att bli riden, pysslad med eller vad det än nu är man gör med henne. Bara hon får vara med så är hon nöjd. Länge har jag stått på valet eller kvalet till att sälja henne. Mest för jag trott att jag aldrig skulle kunna rida henne. Dock, idag vann jag en seger, en seger inom mig själv. Med mycket pepptalk från min vän. Jag tog mig upp, red, satt på min häst. Det är inte förän nu jag har fattat att jag faktiskt har suttit på henne. Det känns helt otroligt, jag trodde aldrig att jag skulle våga. Det var 1½ år sedan jag red och det känns helt fantastiskt.
Tack Lindamarie för allt ditt stöd och oerhört bra arbete med Xena. Jag hoppas jag kommer upp på henne igen.
Maria VS Rädslor 1-0
En Vinterbild av Xena.
Fem Vänner Och Fyra År
Igår, Fredag, träffade jag 4 utav mina absolut finaste och bästaste vänner någonsin. Vi fann varandra i grundskolan, det var vi mot dem andra. Vi gjorde allt tillsammans.
Jag gick på en friskola som yngre, den var speciell men bra. 90% av skolans befolkning var släktrelaterade till varandra, ingifta eller något annat. Sen var det några som kom utifrån, tex vi fem. Vi hade alla olika bakgrunder, kom till skolan i olika skeden. Vi blev väl mer eller mindre utstötta, vi var ju inte som alla andra eller släkt med någon på skolan. Det var ganska jobbigt i början men sen valde vi själva att ta avstånd, eller vi valde det inte, det blev så. Det är något vi har kommit fram till senare. Det kändes inte som man dög, vad man än gjorde.
Vi höll ihop i vått och torrt, vi hade så mycket hyss och bus för oss. Jag sitter till och med och ler nu när jag sitter och skriver detta.
Trots kommentarer, blickar och ryckten höll vi alltid ihop. Jag är så glad att vi gjorde det, vi blev nästan starkare pga allt.
Hur som helst, fyra år har gått. Det kändes dock inte så när vi träffades, det var som att vi hade träffats bara några dagar innan. Allt var så avslappnat och det var skönt, att man har så fina vänner det är för mig något utav det bästa med livet. All kärlek till dem.
<3
The Night Is Young And So Are We
