girllicious

Söndag.

Sitter i min mammas lägenhet och jag kommer på mig själv med att studera de vita väggarna, den gråa klinkersen ovanför spishäll, diskmaskin och diskho. Mamma har snart bott här i ett år, det är en fin 2:a, bra grannar, en riktigt bra utegård, nära till centrum och nya aktiviteter.

De gamla fotona påminner om ett "tidigare liv". Allt kan vända så fort. Det finns så mycket jag inte har bearbetat, tagit tag i. Utsidan, fasaden är fin och välputsad. Precis som min mammas lägenhet, den är fin, välkonstruerad, väl inredd. Men den som faktiskt bor där eller finns bakom fasaden mår mindre bra. Det syns inte, 20 års träning av att dölja det dåliga, dölja sprickorna, tårarna och ilskan.

Man gör allt för att dölja hur man mår, putsar lite extra för att människor inte ska se hur trasig man är. I andra änden vill man inget hellre än att någon ska se hur trasig och påspacklad man är. Man står och skriker sig fördärvad och undrar varför ingen hör eller ser. Man har jobbat så hårt på sin fasad att man tillslut inte släpper in någon.

Jag gjorde det en gång, jag slutade prata, jag ville inte att människor skulle bry sig. Jag blev äcklad av det känslokletiga snacket. Jag valde bort människor som brydde sig. Blev förbannad på deras sympatier, ville inte höra hur de led med mig, vad de tyckte synd om mig. Jag ville ha någon som bara fanns där, någon som lyssnade, där ögonen spelade. Ett par ögon som sa "Jag förstår och jag finns här." Men det fanns inga. Så jag valde bort att prata.

Jag valde den hårda vägen, genom att låta bli att prata snörpte jag snart åt en snara runt mina lungor, det blev en tickande tidsbomb. Det blev svårare att andas, min ryggsäck blev tyngre och jag orkade snart inte gå längre. Jag hade aldrig känt mig så liten i hela mitt liv som jag gjorde då. Åsynen av mig själv i en spegel gjorde ont, jag var så svart och hjälplös. Jag började trycka ner mina känslor, det finns många sätt att trycka ner sig själv på, sluta äta, äta fel/för mycket, dricka, träna, jobba. Jag valde att äta fel och oftast för mycket. Först märktes ingenting då jag tränade väldigt mycket samtidigt. Skolan slutade, jag slutade träna, jag rörde mig men inte i samma kategori som jag hade gjort. Jeansen satt inte som de brukade, tröjan såg konstig ut. Man börjar hitta på ursäkter som "Jag tvättade dem nog lite för varmt." eller något annat dumt. Man slutar se sin kropp i spegeln, fokuserar bara på ansiktet. Om det inte syns i ansiktet syns det inte på kroppen.

Den dagen då jag ställde mig på vågen fick jag mig ett uppvaknande, jag undrade hur det kunde ha gått så långt?!  Jag förstod inte, jag hade ju kollat mig själv i spegeln varje dag. Den dagen jag ställde mig på vågen insåg jag att jag bara hade fokuserat mig på mitt ansikte. Jag tog mig en ordentlig titt på min kropp och förstod att jag var tvungen att skärpa mig. Om jag ville må bättre, för med dålig mat kommer humörsvängningar, trötthet, sömnlöshet osv. Jag har bättrat mig, äter ordentligt och kontinuerligt, har börjat träna lite smått. Försöker hitta mig själv och bli en starkare person. Jag har börjat prata med människor igen, jag har öppnat den så tillslutna porten till mitt liv.  När jag öppnade min port igen kändes det som att snaran lossades, ryggsäcken blev lättare och jag fick en annan syn av mina vänner. Jag började prioritera. Mitt uppvaknande var ett måste, på ett sett är jag glad att jag valde den vägen, den gjorde mig starkare men jag tänker aldrig någonsin återvända till det träsket.

Goo Goo Dolls- Acoustic #3 

Denna låten får avsluta för idag.
Over and Out.