girllicious

Jag har alltid känt mig kompenserad med pengar och saker. Min första tävling på min nya ponny betydde så mycket. Det jag fick var ett "Måste jag komma?" Du har aldrig funnits med, ingen skolavslutning, aldrig i stallet, inte på mina födelsedagskalas. Du har aldrig funnits med, det har alltid varit en pusselbit som har fattats. Jag har aldrig känt din glädje över mig. Alltid fått höra "Varför gjorde du inte så?" eller "Du skulle ha lyssnat på mig!" Jag har aldrig känt att jag har dugit till något, jag har alltid varit i vägen. Velat lära mig, velat bli som du men inte kunnat, fått ett "nej, du är i vägen, kan du vara tyst? Du skulle aldrig klara det!" Det känns som om jag var ett stort misstag trots alla odds mot det.

Vill gå min väg, vill att du ska vara stolt över mig. Känna din glädje över att jag finns i ditt liv. Det gör jag inte. Jag skulle lika gärna kunna tillhöra någon annan. Jag står och viftar och skriker, vill att du ska lyssna, att du ska se mig för den jag är och inte för den du vill att jag ska vara. Men allt känns förgäves, jag gör allt förgäves, du kommer aldrig förändra dig. Du kommer alltid vara du, du kommer alltid se allt ur ditt egna perspektiv. Jag kommer alltid vara den du vill att jag ska vara. Jag kan inte bryta ditt mönster, jag har försökt och försöker hela tiden men ingenting går in. Du lyssnar inte på någon annan än dig själv.

Det gör så ont när du inte ser mig. När du inte låter mig andas och få leva mitt liv.



Trying- Lifehouse