girllicious

Söndag

Igår, Lördag, var jag på 20 års kalas som firades ute i Halmstad på restaurangen bulls och sedan vidare till de olika pubarna i stan. Det var en toppen kväll och jag hade supertrevligt. Halmstad är ändå Halmstad, där har jag spenderat 3 år av mitt liv så det ligger mig varmt om hjärtat.

Den här siffran 20, det är en milstolpe i ens liv. Som 15, då man fick köra moppe. 18, när man fick ta bilkörkort och gå ut på krogen lagligt. Jag har kommit till min tredje milstolpe, jag ska fylla 20. För alla som fyller 20 så är det väl ändå att man faktiskt kan gå in på Systemet och köpa sin egna sprit, slippa gå till langare, fråga sina päron eller slippa hänga på vänner som har åldern inne.

Hur som helst, 20 årsdagen fick mig att tänka till igår. Vi är 20, vi blir inte yngre, det är nu vi ska göra saker. Det finns så mycket jag vill göra att det känns som att jag kvävs istället. Vill inte hamna i det facket att livet bara rinner på, rullar i samma hjulspår och helt plötsligt sitter du i ett hus och är 40 bast och undrar vart livet tog vägen, du frågar dig själv vad du har gjort de senaste 20 åren. Jag vill se tillbaka på mitt liv med glädje och sorg, men framförallt att jag verkligen gjorde det jag ville göra, att jag faktiskt åkte, slängde mig ut i det fria och tog steget. Men vart börjar man?

Alla frågor och rädslor slänger sig på som ett plåster. Kommer du verkligen klara dig själv? Kommer männsikor vara vänliga mot dig? Hur kommer det gå ekonomiskt? Vad händer med dina vänner här hemma? Kommer de finnas kvar sen när jag kommer tillbaka? Tänk om det händer något här hemma och jag inte är hemma? Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Allt handlar om att våga och ta steget.

Jag vet inte vad det är som håller mig tillbaka, mig själv, ekonomin, vänner, familj eller att inte få tillräckligt med stöd?

Jag är en mycket liten person inuti, utåt sett kan jag vara ganska tuff. Den glada tjejen med ett ständigt leende och en räv bakom varje öra.. Jag låter inte vem som helst komma mig in på livet och det tar tid innan jag börjar prata och då inte kallprat. Jag har mycket få vänner som faktiskt ser hela mig. Det är er jag är rädd för att förlora.

Min familj betyder mycket men utan mina vänner är jag ingenting.

Operation "Våga" har börjat!

Over and out.