Fånge igen?
En lägenhet, ett stort tomrum, två själar som rör sig.
Det är min lägenhet och ändå så sitter jag här, kuvad under dina ord och begär. Vill skrika hur värdelös och patetisk du är, att du inte har något att säga till om. Att jag bestämmer, jag avgör. Tyvärr är sanningen tvärtom.
Mitt inre försöker bryta sig ut och slå näven i bordet. Visa den allvarliga personen i mig. Får inte fram något, det känns meningslöst.
Vill trycka till ordentligt. Hitta det där som får stopp på dig. Kan inte säga ifrån..
Det gör ont att tysta mig själv varje gång du gör eller säger något. Jag vet att det inte är någon ideè att ta en disskusion, du lyckas alltid vrida och vända på det så att du får rätt. Att det alltid blir som du vill.
Allt slutar med att jag står och gråter innombords, vill inte visa mig svag.
Det gör så ont när du inte ser mig och vad jag vill.
