girllicious

Det varma vattnet rinner ner över min rygg. Mina knän börjar demonstrera över att ha suttit för länge på det hårda klinkersgolvet. Mina tårar börjar sina.
 Jag insåg min största rädsla. Något jag inte vill prata om eller över huvudtaget kännas vid.

Ett intressant möte fick mig att inse något jag undvikit så länge. Nu kan jag inte längre gömma mig, det finns inga ursäkter. Inget jag kan skylla på. Det är jobbigt och jag vet att jag måste konfrontera denna rädslan. Jag kommer inte gå smärtfri från detta men förhoppningsvis bli starkare.

Vill stänga av mina känslor, skita i alltihop. Vill inte känna eller veta vad känna är. I sådana här stunder öskar jag att jag bara hade gjort det. För att idag slippa min rädsla.

Jag vill bara spy, har en klump i halsen. Min mage skriker ut med skiten, spy upp det. Skulle jag spy vet jag att det inte skulle bli bättre. Jag skulle bara hamna där igen och det skulle bli en ond cirkel. Tvingar mig själv till att stänga igen. Låtsas som att det inte finns där. Försöka stänga av den känslan, trycka undan den tanken. Stå stark i mig själv fast att jag bara vill lägga mig ner i fosterställning och skrika.

Det börjar bli skrämmande när ens rädsla börjar ta över. När man inser att man inte är så stark som man faktiskt trodde. Inser sina brister.

Jag vet att detta inte blir det sista...