Ett Rent Helvete!
Jag vill inte ha din skit, den kan du få ta och bära själv, har du satt dig själv i skiten får du ta dig ur den själv!
It's a Beautiful Lie- 30 Seconds To Mars
En Sorg Kommer Sällan Ensam
14 Oktober 2010
R.I.P. Åke Karlsson- Farfar
I natt somnade min älskade farfar in. Har inte gråtit något.. Känner mig bara tom. Min morfar dog när jag var 12, då grät jag inte heller men på begravningen och efter begravningen grät jag mycket.
Tror det handlar om att jag inte har fattat att han inte finns mer, det har inte gått in än. Jag tänker mycket på min fina starka farmor, hon är 98 år. Frisk och stark för sin ålder. Men jag undrar hur hon kommer hantera detta. Hon har gått igenom mycket på sina 98 år på jorden, hon levde för farfar. Nu finns han inte mer.
Farmor har en beskyddare, det vet vi och hon om. Jag tror att alla har en beskyddare med sig mer eller mindre. Någon som ser efter än och tar hand om än. Kan inte riktigt förklara det men jag tror det.
Pratade kort med min far innan, det är jobbigt att höra en människa vara så liten och ynklig, det är svårt att se en människa som är så stark i vanliga fall vara så nedbruten, psykiskt och fysiskt.
Jag kan bara hoppas att min älskade, fina farfar fick somna in utan smärtor, att han har kommit till ett bättre ställe. Jag vet att han tänker på oss och är med oss. Du kommer alltid finnas med oss i alla fall.
Älskar dig min fina farfar <3
Bakåt VS Framåt
Igår åkte mormor in med ambulans till sjukhuset, min stål-mormor. Jag visste att hon var dålig men att det var så illa.
Var hemma hos en vän igår med en till vän, mamma ringde, berättade att det var så illa att dem hade behövt åka in akut. Stängde in mig på toaletten för att höra bättre. När hon berättade vad som hänt och hur hon mådde började tårarna sakta rulla ner för min kind. Allt kommer än riktigt nära när man inser att man är på väg att mista någon man tycker mycket om och som alltid har varit ett stöd. Jag och min mormor har alltid stöttat varandra, vi har alltid varit ler och långhalm. Torkade tårarna, gick ut igen för att vara social. Det var ju ganska uppenbart att jag hade gråtit, de frågade hur det var med mig, det brast för mig igen. Tårarna bara sprutade på mig och det gjorde så fruktansvärt ont!
Vad gör man? Det finns inget man kan göra. Man får acceptera läget.
Mormor kommer inte flytta hem igen, det tror inte jag i alla fall. Hon är för dålig, ensam och sjuk. Kroppen börjar ge upp på henne nu. Hon väger 45 kg och kan inte äta. Maten äcklar henne, allramest fettrik mat, den maten hon verkligen behöver. Hon har verk i alla kroppens leder vilket resulterar i att hon har svårt att röra sig. Hon förklarar det som varje rörelse ger henne en kniv rakt in i lederna. Hon har många förslitningsskador också. Vilket absolut inte hjälper henne. Det är jobbigt att se en människa lida så mycket.
Nu orkar jag inte skriva mer om detta, det sorgliga är ett faktum. Jag älskar dig min fina mormor. <3
Over & Out.
