Bakåt VS Framåt
Lördag, 2 Oktober
Igår åkte mormor in med ambulans till sjukhuset, min stål-mormor. Jag visste att hon var dålig men att det var så illa.
Var hemma hos en vän igår med en till vän, mamma ringde, berättade att det var så illa att dem hade behövt åka in akut. Stängde in mig på toaletten för att höra bättre. När hon berättade vad som hänt och hur hon mådde började tårarna sakta rulla ner för min kind. Allt kommer än riktigt nära när man inser att man är på väg att mista någon man tycker mycket om och som alltid har varit ett stöd. Jag och min mormor har alltid stöttat varandra, vi har alltid varit ler och långhalm. Torkade tårarna, gick ut igen för att vara social. Det var ju ganska uppenbart att jag hade gråtit, de frågade hur det var med mig, det brast för mig igen. Tårarna bara sprutade på mig och det gjorde så fruktansvärt ont!
Vad gör man? Det finns inget man kan göra. Man får acceptera läget.
Mormor kommer inte flytta hem igen, det tror inte jag i alla fall. Hon är för dålig, ensam och sjuk. Kroppen börjar ge upp på henne nu. Hon väger 45 kg och kan inte äta. Maten äcklar henne, allramest fettrik mat, den maten hon verkligen behöver. Hon har verk i alla kroppens leder vilket resulterar i att hon har svårt att röra sig. Hon förklarar det som varje rörelse ger henne en kniv rakt in i lederna. Hon har många förslitningsskador också. Vilket absolut inte hjälper henne. Det är jobbigt att se en människa lida så mycket.
Nu orkar jag inte skriva mer om detta, det sorgliga är ett faktum. Jag älskar dig min fina mormor. <3
Over & Out.
Igår åkte mormor in med ambulans till sjukhuset, min stål-mormor. Jag visste att hon var dålig men att det var så illa.
Var hemma hos en vän igår med en till vän, mamma ringde, berättade att det var så illa att dem hade behövt åka in akut. Stängde in mig på toaletten för att höra bättre. När hon berättade vad som hänt och hur hon mådde började tårarna sakta rulla ner för min kind. Allt kommer än riktigt nära när man inser att man är på väg att mista någon man tycker mycket om och som alltid har varit ett stöd. Jag och min mormor har alltid stöttat varandra, vi har alltid varit ler och långhalm. Torkade tårarna, gick ut igen för att vara social. Det var ju ganska uppenbart att jag hade gråtit, de frågade hur det var med mig, det brast för mig igen. Tårarna bara sprutade på mig och det gjorde så fruktansvärt ont!
Vad gör man? Det finns inget man kan göra. Man får acceptera läget.
Mormor kommer inte flytta hem igen, det tror inte jag i alla fall. Hon är för dålig, ensam och sjuk. Kroppen börjar ge upp på henne nu. Hon väger 45 kg och kan inte äta. Maten äcklar henne, allramest fettrik mat, den maten hon verkligen behöver. Hon har verk i alla kroppens leder vilket resulterar i att hon har svårt att röra sig. Hon förklarar det som varje rörelse ger henne en kniv rakt in i lederna. Hon har många förslitningsskador också. Vilket absolut inte hjälper henne. Det är jobbigt att se en människa lida så mycket.
Nu orkar jag inte skriva mer om detta, det sorgliga är ett faktum. Jag älskar dig min fina mormor. <3
Over & Out.
Kommentarer
Trackback
