girllicious

Jag har vänt blad, nu börjar det. Jag har klarat mina prövningar. Det kommer komma fler men då kommer jag vara starkare, jag kommer orka.

Att stå stark i sig själv, känna vad man själv vill, lyssna till sitt inre. Det är vad jag har lärt mig genom mina prövningar. Det är dem som har gjort mig stark i mig själv. Tillåter mig inte att trampas ner längre. Jag är min egen person och jag vet vad jag vill.

Jag blir inte lyckligare utav prylar, utseende, det där ytliga. Jag mår inte bra för att folk i min omgivning tror att jag mår bra, för att jag har en bra fasad. För att jag lyckas dölja mina sår och smärtor.

Jag mår bra för jag har jobbat med mig själv, med mitt inre, accepterat mig själv som jag är. Jag kan inte köpa mig lycka i varken prylar, kläder, eller kommentarer. Jag blir inte lyckligare för att jag jobbar ihjäl mig och får massa pengar. Det handlar inte om hur mycket man får utan hur man förvaltar dem.

Jag värdesätter människorna i mitt liv, de är dem som finns där när stormen kommer. Även om jag inte ser dem ibland vet jag alltid efteråt att dem finns där. Att de faktiskt stöttade mig.

Ingen av mina vänner kunde lyfta mig genom stormen men de fanns där och stöttade mig och det är Jag själv som ska ge mig cred att jag lyckades, att jag tog mig upp igen. 

Även om jag har varit förbannad, ledsen och innåtvänd pga dessa prövningar tackar jag ändå för dem. Det är nu jag ser hur stark jag har blivit och hur mycket jag har vuxit i mig själv. Det är nu jag får tillbaka det positiva, det är nu jag får tillbaka allt jag har kämpat för. För jag tror, och jag vet att det alltid kommer lösa sig om man bara tror. Allt radas upp och allt löser sig. Det är bara så det är. Man ska inte sätta hinder framför sig själv, man möter tillräckligt med människor som gör det åt än.

"Det man tänker det skapar man."
Tänker du negativt blir det negativt, tänker du positivt så blir det positivt.

Det löser sig för du är stark om du bara vill.

Over and Out

Hur i helvete tänkte du, vad ger dig rätt att börja prata med mig igen? Vad får dig att tro att jag tänker gå tillbaka till din håla så att jag kan krypa ur den lika trasig och nedbruten som sist. Vem tror du att du är?

Det tog mig 1½ månad att få dig ur mitt system. Jag tänkte, analyserade och kände. Jag till och med grät över dig. Nu tar du dig tillbaka, skickar något med så mycket djup i att jag blir mållös. Vill inte känna igen känslan då vi kände ihop, då vi nästan var ett.

Känner igen rädslan, vill krypa in i mitt skal. Helvete, du får inte röra mig på detta sättet. Det gjorde för ont. Du får inte!

Vad får dig att se tillbaka, att gå tillbaka? Vad är det du försöker uppnå? Har du skuldkänslor? Saknar du mig? Insåg du något? Varför?

Jag tillåter inte detta hända en gång till. Du lärde mig så mycket, jag växte mycket under "våran" period men fan vad ont det gjorde. Jag har äntligen tagit mig ur det, jag har äntligen blivit starkare i mig själv. Fått rätsida på mitt liv.

Vaknar upp av hur repet skär in i mina handleder, smaken av tyg i min mun. Rummet som snurrar. Hör fotsteg som närmar sig. Du håller det vassa bladet mot min strupe, känner knivens egg rispa mot min hud. Du viskar mjuka ord som skär in i mitt inre. Du leker med elden, du leker med mitt liv, min själ.

Det luktar instängt, det finns inte ett fönster, bara en svag lampa som får dig att likna det monster du blev. Du var så vacker, jag älskade att titta på dig. Nu gör det bara ont, nu minns jag bara det dåliga. Dina slag, ditt hat. Varför fick jag ta det?

Det gjorde så ont...Fan.